Mamma Emilie

Då var det kanske dags att skriva lite igen då.

Mycket har hänt sen sist jag var in här och skrev en liten truddelutt. Magen var stor och mysig, tror att det är i vecka 39. Inez bestämde sig för att komma ut 2 dagar innan BF och gissa om jag är tacksam. 

Vilken väntan det är på slutet. Jag skojar inte! Jag försökte en hel del gamla skrönor för att det skulle sätta lite fart och hon skulle komma ut. Men jag tror inte något av det funkade.

Här har hon kommit är cirka veckan, efter ett par dagar på sjukhuset, igångsättning och sedan en speedad sluttamp. Den 30 maj kl 17:39 kom prinsessan. Lagom tung 3770g och 52cm lång. Så otrolig kvinnokroppen är. Det var skönt att den grejade allt så bra bara så där av sig själv på ren instinkt. Man kände sig inte allt för kaxig efter det var klar, men väldigt lycklig. Johannes var toppen, även fast han efteråt berättat att det var en väldig bergochdalbana för känslorna.

Pluttan blir ju snart 3 månader och jag rensade ur en hel del "små" kläder idag. Känns konstigt hur tiden går så fort och hon redan blivit så stor att hon väx ur alla 50:or, det flesta 56:orna och någon 62:a!!
Hon fick första dosen vaccin i dag och det var lite jobbigt, jag var ganska nervös för att jag skulle bli ledsen för att hon skulle bli så ledsen men det gick över förväntan. Första sprutan gick superbra, hon reagera inte ens, men den andra var tydligen värre och sved en del sa BM, vilket visade sig vara sant för så ledsen har jag aldrig sett henne.
Illröd i ansiktet och jätteledsen, men hon lugnade sig ganska snabbt.

 

 

 

 

Här har hon blivit lite större, ca 2 månader.

 

Det är inte bara guld och gröna skogar att ha blivit mamma. Det är så mycket som förändras i ens liv. För att inte tala om att vara gravid. Det var påfrestande för mitt psyke. 
Det är lite tabu att säga att man inte tycker om att vara gravid, men jag har kommit fram till att jag mesta dels tyckte att det var jobbigt. Visst att det fanns många mysiga stunder med sparkar och rörelse. Men illamående, halsbränna, ständigt kissnödig, ont i fogarna, känslomässigt labil, klumpig och otymplig hör mer till det jobbiga med att bära sitt barn. Det där med att helt tappa formen, känna sig som en flodhäst och inte kunna sätta på sina strumpor och skor var inget jag kunde se som charmigt. Däremot skulle jag lugnt göra det igen för resultatet - ett nytt litet liv är helt otroligt!

Jag har svårt att acceptera alla förändringar som ett barn betyder. Mest det förändringar som involverar min kropp. Min träning som inte har existerat sen jag var i 5 mån. Nu när kroppen blivit lite mer sig själv, förutom att det är totalt otränad är det mycket svårt med motivationen. Jag har inga kilon som behöver försvinna, jag började på 65kg gick upp till 77kg som mest och efter en vecka var jag nere på 65kg igen. Men det är ju det där med muskler, ork och bäckenbotten muskulatur som stör mig och typ hånskrattar åt mig när jag gjort några försök till att träna. Jag har försökt vara duktigt med knipövningar och har knipit helt ok fram tills för ca 3 veckor sen. Då gick jag lite på grund i mig själv. Det finns ingen motivation...vart f har den tagit vägen. Jag vill så gärna komma i gång men nej hjärnan är inte där än och jag slits mellan att vilja komma i form och säga att det är ok att inte träna än för att jag ska njuta av att amma och inte tänka så mycket på vad jag äter. Men det är inte det jag vill och Inez mår ju inte bättre av en otränad bullmamma med degmage som sitter bitter i soffan för att hon inte kan ta sig för nåt. Detta vet jag med ändå....så sitter jag där. Har periodvis använt bloggen som terapi och för att finna motivation så nu har jag dammat av den och hoppas på att den ska ge mig lite styrka...för det behövs!


Håll tummarna!