Kvällen till ära har jag blivit lämnad av min kära partner, han bestämde sig för att åka hemåt skogen. Vilket jag också ska göra på lördag efter våran match.
Efter skolan som slutade runt ett, tog jag mig hemåt och njöt faktiskt av ensamheten. Slöade framför tv och tog en liten powernap på två timmar innan träningen.

Var en soft träning idag, uppvärmning, smålagsspel, fotbollstennis och sen spela vi två lag.
Mitt stora problem just nu är mitt självförtroende...det har blivit stampat på av vår nya tränare för säsongen. Han har bestämt sig för att jag ska börja på bänken varje match, vilket i början kändes som ett stort frågetecken, eftersom det alltid slutade med att på matchdagen fick jag börja iaf. Men han gav sig inte och för varje uttagning kuttas en bit av mitt självförtroende bort när jag får se att jag ska börja på bänken. Det har blivit en ond cirkel och jag tvivlar på min förmåga vilket leder till att jag inte presterar när jag verkligen behöver det. Så just nu förstår jag att han vill ha mig på bänken. Jag suger rent ut sagt, känns så tråkigt eftersom jag vet att jag kan så mycket bättre. Jag vet det men omställningen från att alltid vara självklar till att jag borde uppskatta att ens sitta på bänken känns som ett tufft uppvaknande. Psyket har inte riktigt hängt med och nu fick det sig en jäkla snyting.
Jag vet att det är upp till mig att visa att vad jag kan men nu känns det så hopplöst eftersom jag typ ber om ursäkt för vart enda pass jag slår.

Skolan har jag fram till idag skött fint, mycket finare än förra året du jag fick göra om tre tentor pga slarv och minimalt pluggande. Just nu läser vi en kurs om patofysiologi och sjukdomare, det känns som en tuff kurs och jag har börjat bra. Men i och med downen i fotbollen smittas det till plugget, funderar på om jag verkligen orkar hålla uppe mitt goda beteende eller om jag ska bli en slacker igen...återstår att se!