Döden och sånt.

Hade en toppenfredag igår! Gjorde mitt sista praktikpass på 7C på John Radcliffe Hospital. Jag var med min riktiga mentor Heather, henne har jag varit mesta av tiden. Jag har annars vart med Mariamma, inte så bra, Felicity, jättebra, Louise bra, och Rose toppen bra! Det var ett bra pass där jag tog hand om två patienter. Kändes skönt för jag gjorde allt med dom och rapporterade även över till nästa syrra som kom och tog över dem, det har jag bara gjort en gång med en patient när Heather och jag var på 7D. Jag var en gång på 7A för typ två veckor sen, då dog det en man efter att vi hade hållt på med HLR, jag var med och körde kompressioner och inblåsningar. Det var väldigt känslosamt samtidigt som spännande, det var väldigt snuskigt när man kände hur revbenen gick av när man gjorde kompressioner, hua! Tråkigt nog så dog han, läkarna tog beslutet att inte fortsätta med HLRn för det var bättre för patienten att gå bort.
Sen när vi var på 7D gick också en patient bort som vi hade hand om, där var det mer väntat för han hade varit dålig hela dagen och magen var fylld med elak cancer, det som var mest hemskt var att han bara var 56år, usch och många av han syskon var där och var jätteledsna. Det var nära att jag började grina när hans bröder grät. Det kändes som det var mycket död de två veckorna, för en av våra långtidspatienter på 7C gick också bort samma dag.

Det har varit väldigt avlägset det där med döden för mig en så länge, jag har varit med när en har gått bort och tagit hand om patienter som sedan har gått bort innan jag har kommit på mitt nästa pass. Det är en lite konstig känsla och jag vet inte vad jag har tänkt om döden innan. Men under de två veckorna kände insåg jag mer att att det är ett tufft yrke som jag gett mig in i, jag som är så blödig också, hur ska jag klara att vara stark och finnas för anhöriga när jag känner för att gråta. Det måste väl komma med åren tror jag.

Det känns även lite mystiskt, att man ska se så mycket hemskt så att man blir aningen avtrubbad och kan ta saker lite lättare. Jag vill inte tycka att det inte är något big deal att ge hjärt och lugn räddning, jag kan inte tänka mig nu att jag skulle reagera annorlunda från sist. Jag hamnade i lite av en chock och blev väldigt ledsen, det var svårt att uttrycka sig på engelska så jag ringde till J. Han var världens bästa och lyssnade, tröstade och fick mina tankar på andra spår. Efter det pratet vart jag lite förvånad hur bra han faktiskt hade lyssnat. Jag tänkte att han skulle ta lätt på det och kanske inte lyssna så noga, för så kan han göra när vi pratar annars. Jag har nog tvivlat på att han ska vilja lyssna på sånt som händer på sjukan och kanske inte kunna tackla de så bra. Men jag hade fel han var verkligen GULD! Han är bäst mig!

Nog om tråkigheter, nu ska jag på morgonpromenix.

Rastlös

Tänk så jobbigt det kan vara att inte ha något på schemat. Att vara ledig en hel dag utan att behöva göra något speciellt.

Löpningen var ju redan avklarad och ja körde lite mage och rumpa/nedrerygg efteråt.

Vill prata med min Malin men hon jobbade och sen så är det ju så bra väder att man bara vill vara ute.

Det blev till att ströva lite i de 2handbutiker som ligger på gatan utanför. Det är inte klokt att det finns typ 6 el 7 2handbutiker på samma gata. Hitta inget den här gången, sist hittade jag två snygga långa linnen, ett mera fest och de andra mer vardags-skit snygga :)
Så jag gjorde några nödvändiga inköp som russin, socker, schampo, lakrits och äpplen. Tyvärr har dom inte någon saltlakrits, men när vi var i London och hälsade på klassisen Klara som gör sitt utbyte där, gick vi och handlade knäckebröd och saltlakrits på en butik som hette Absolute Swedish :)

Jag vill prata me bästaste killen oxå men han har nått annat för sig just nu så jag får gott vänta till folket har tid att prata med mig.

Det jag ska komma ihåg att gör tills imorn är matlådor till med och L, hon jobbar iof kväll så hon kan greja me mat under dagen om hon vill. Jag kan ju alltid spara min matlåda som jag har inför middagen och köra lite gröt me frukt :)

Oxford Baby!

Tid är en spännande sak, ibland lyckas den bara sega sig fram och man tycker att det aldrig kommer ske nått eller något drygt aldrig kommer att ta slut, medan den iblan bara svischar förbi.

Som tiden här i Oxford, nu har jag varit här i en och en halv månad och inte har jag lyckats uppdatera här en enda gång, aningen dåligt. Det är ju egentligen jätteskönt att skriva av sig, speciellt eftersom det händer så mycket här.

Jag är så stolt över att jag och Linnea springer som rådjur här. Kom tillbaka från en morgonrunda på 10, 43km och hade tiden 57.10 grymt eftersom det vart 5.29min/km och förra veckan när vi sprang vart tiden 1.01h och 5.54min/km vilken förbättring. Kändes väldigt bra eftersom det var jag som bromsade förra gången. När vi kom hit började vi springa tillsammans men sen blev jag sjuk i halsfluss i nästa två veckor gjorde jag ingenting, drygt som bara den. Och L sprang på och jag hade ångest eftersom hon skulle bli så mycket bättre än mig. Men nu är jag tillbaka i gamet och vi ligger ganska lika igen.

Mitt mål är att kunna köra milen på under 50 min det vore guld!

Nu blir det lite styrka :)

Tjing!