Hade en toppenfredag igår! Gjorde mitt sista praktikpass på 7C på John Radcliffe Hospital. Jag var med min riktiga mentor Heather, henne har jag varit mesta av tiden. Jag har annars vart med Mariamma, inte så bra, Felicity, jättebra, Louise bra, och Rose toppen bra! Det var ett bra pass där jag tog hand om två patienter. Kändes skönt för jag gjorde allt med dom och rapporterade även över till nästa syrra som kom och tog över dem, det har jag bara gjort en gång med en patient när Heather och jag var på 7D. Jag var en gång på 7A för typ två veckor sen, då dog det en man efter att vi hade hållt på med HLR, jag var med och körde kompressioner och inblåsningar. Det var väldigt känslosamt samtidigt som spännande, det var väldigt snuskigt när man kände hur revbenen gick av när man gjorde kompressioner, hua! Tråkigt nog så dog han, läkarna tog beslutet att inte fortsätta med HLRn för det var bättre för patienten att gå bort.
Sen när vi var på 7D gick också en patient bort som vi hade hand om, där var det mer väntat för han hade varit dålig hela dagen och magen var fylld med elak cancer, det som var mest hemskt var att han bara var 56år, usch och många av han syskon var där och var jätteledsna. Det var nära att jag började grina när hans bröder grät. Det kändes som det var mycket död de två veckorna, för en av våra långtidspatienter på 7C gick också bort samma dag.
Det har varit väldigt avlägset det där med döden för mig en så länge, jag har varit med när en har gått bort och tagit hand om patienter som sedan har gått bort innan jag har kommit på mitt nästa pass. Det är en lite konstig känsla och jag vet inte vad jag har tänkt om döden innan. Men under de två veckorna kände insåg jag mer att att det är ett tufft yrke som jag gett mig in i, jag som är så blödig också, hur ska jag klara att vara stark och finnas för anhöriga när jag känner för att gråta. Det måste väl komma med åren tror jag.
Det känns även lite mystiskt, att man ska se så mycket hemskt så att man blir aningen avtrubbad och kan ta saker lite lättare. Jag vill inte tycka att det inte är något big deal att ge hjärt och lugn räddning, jag kan inte tänka mig nu att jag skulle reagera annorlunda från sist. Jag hamnade i lite av en chock och blev väldigt ledsen, det var svårt att uttrycka sig på engelska så jag ringde till J. Han var världens bästa och lyssnade, tröstade och fick mina tankar på andra spår. Efter det pratet vart jag lite förvånad hur bra han faktiskt hade lyssnat. Jag tänkte att han skulle ta lätt på det och kanske inte lyssna så noga, för så kan han göra när vi pratar annars. Jag har nog tvivlat på att han ska vilja lyssna på sånt som händer på sjukan och kanske inte kunna tackla de så bra. Men jag hade fel han var verkligen GULD! Han är bäst mig!
Nog om tråkigheter, nu ska jag på morgonpromenix.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar