Motionerat!

Jag är ganska nöjd med mig förra veckans motionerande. Jag lyckades komma ut i spåret 3 gånger! En gång med vagn och 2 gånger UTAN! Helt otroligt skönt att få ge sig ut i spåret och bara kunna koncentrera sig på sig själv och inte behöva styra vagnen. Det vart en 3km med vagn, en 5km utan och en 3km utan. De gångerna utan vagn överraskade jag mig själv med fina tider. Plus att om det inte vore för bäckenbottens klenhet skulle jag kunnat trycka på ännu mer. Så det är bara till att knipa och knipa och knipa som gäller. 

Idag vart det vilodag med en lunch nere i centrum med L och lilla I. Mysigt att träffa dem, I har blivit så stor och han är ju så grymt söt :) Tänk när han och Inez kan leka om några månader :)
 J har blivit förkyld och jag hoppas inte att jag eller Inez blir smittade, vore inte kul nu när jag äntligen har kommit igång med löpningen. Jag har även tappat 2kg under postgravidvikten, det gillar vi skarpt!

Lillsnuttan har gått och blivit 3 månader och 4 dagar idag, stora tjejen. I morgon blir det mammagrupp och vi får se om det är fler än tre som kommer den här gången och om det två andra kommer tillbaka. Kan ju hoppas att det kommer några sköna och trevliga mammor som man kan börja hänga med. Alla mina kompisar bor ju så långt bort känns det som. Men jag träffade på två som jag spelat fotboll med idag och dem ska jag försöka komma iväg och promenera lite med. Annars så saknar jag fotbollen mycket och allra mest lagkompisarna.

Peace out....

Mamma Emilie

Då var det kanske dags att skriva lite igen då.

Mycket har hänt sen sist jag var in här och skrev en liten truddelutt. Magen var stor och mysig, tror att det är i vecka 39. Inez bestämde sig för att komma ut 2 dagar innan BF och gissa om jag är tacksam. 

Vilken väntan det är på slutet. Jag skojar inte! Jag försökte en hel del gamla skrönor för att det skulle sätta lite fart och hon skulle komma ut. Men jag tror inte något av det funkade.

Här har hon kommit är cirka veckan, efter ett par dagar på sjukhuset, igångsättning och sedan en speedad sluttamp. Den 30 maj kl 17:39 kom prinsessan. Lagom tung 3770g och 52cm lång. Så otrolig kvinnokroppen är. Det var skönt att den grejade allt så bra bara så där av sig själv på ren instinkt. Man kände sig inte allt för kaxig efter det var klar, men väldigt lycklig. Johannes var toppen, även fast han efteråt berättat att det var en väldig bergochdalbana för känslorna.

Pluttan blir ju snart 3 månader och jag rensade ur en hel del "små" kläder idag. Känns konstigt hur tiden går så fort och hon redan blivit så stor att hon väx ur alla 50:or, det flesta 56:orna och någon 62:a!!
Hon fick första dosen vaccin i dag och det var lite jobbigt, jag var ganska nervös för att jag skulle bli ledsen för att hon skulle bli så ledsen men det gick över förväntan. Första sprutan gick superbra, hon reagera inte ens, men den andra var tydligen värre och sved en del sa BM, vilket visade sig vara sant för så ledsen har jag aldrig sett henne.
Illröd i ansiktet och jätteledsen, men hon lugnade sig ganska snabbt.

 

 

 

 

Här har hon blivit lite större, ca 2 månader.

 

Det är inte bara guld och gröna skogar att ha blivit mamma. Det är så mycket som förändras i ens liv. För att inte tala om att vara gravid. Det var påfrestande för mitt psyke. 
Det är lite tabu att säga att man inte tycker om att vara gravid, men jag har kommit fram till att jag mesta dels tyckte att det var jobbigt. Visst att det fanns många mysiga stunder med sparkar och rörelse. Men illamående, halsbränna, ständigt kissnödig, ont i fogarna, känslomässigt labil, klumpig och otymplig hör mer till det jobbiga med att bära sitt barn. Det där med att helt tappa formen, känna sig som en flodhäst och inte kunna sätta på sina strumpor och skor var inget jag kunde se som charmigt. Däremot skulle jag lugnt göra det igen för resultatet - ett nytt litet liv är helt otroligt!

Jag har svårt att acceptera alla förändringar som ett barn betyder. Mest det förändringar som involverar min kropp. Min träning som inte har existerat sen jag var i 5 mån. Nu när kroppen blivit lite mer sig själv, förutom att det är totalt otränad är det mycket svårt med motivationen. Jag har inga kilon som behöver försvinna, jag började på 65kg gick upp till 77kg som mest och efter en vecka var jag nere på 65kg igen. Men det är ju det där med muskler, ork och bäckenbotten muskulatur som stör mig och typ hånskrattar åt mig när jag gjort några försök till att träna. Jag har försökt vara duktigt med knipövningar och har knipit helt ok fram tills för ca 3 veckor sen. Då gick jag lite på grund i mig själv. Det finns ingen motivation...vart f har den tagit vägen. Jag vill så gärna komma i gång men nej hjärnan är inte där än och jag slits mellan att vilja komma i form och säga att det är ok att inte träna än för att jag ska njuta av att amma och inte tänka så mycket på vad jag äter. Men det är inte det jag vill och Inez mår ju inte bättre av en otränad bullmamma med degmage som sitter bitter i soffan för att hon inte kan ta sig för nåt. Detta vet jag med ändå....så sitter jag där. Har periodvis använt bloggen som terapi och för att finna motivation så nu har jag dammat av den och hoppas på att den ska ge mig lite styrka...för det behövs!


Håll tummarna!

Snart är det Jul!

Tre dagar kvar, eller två och 1/3 :) Hade en härlig helg med Malin, Johan och Johannes. Blev tacos och chill, alla var ganska trötta så vi spana lite Sunes Jul. Jag har ju inte sett den julkalendern. Alla blir lika förvånade varje gång de hör det. Alla har väl sett Sunes Jul...eller?
Söndagen vart lugn och J och ja bodde i soffan och spelade Zelda. Den här veckan har gått åt att jobba och leta lite julklappar det är inte många vi ska ge till med nästan alla är inköpta, skönt. I vår familj har de aldrig varit mycket till julklappsbyten. Det är bättre att fokusera på myset och den härliga känslan att få vara med sina nära och kära.

Lägenheten tar sig, det kommer upp fler och fler tak och på toaletten lägger vi dit fiberopitik så de kommer bli fin fint :D
Va har beställt plattor nu och golv till sovrum, kök och hall :)

Tiden går fort

Det var inte igår jag var in här och skrev, över ett halvt år har gått sen sist.
Efter 7C på John Radcliffe vart jag placerad på Churshill Hospital på en urolog avdelning. Det var jätteintressant och jag träffade många snälla tjejer som jobbade på den avdelningen. Det var mycket mysigare stämning och yngre personal som var väldigt snälla och välkomnande. Mina handledare Stephanie och Sarah var mycket bra och gav mig mycket frihet och chans att utvecklas. Sarah var även Linneas handledare när hon var där. Sarah är gift med en svensk kille Anders och vi var hem till dem och käkade två gånger, mycket trevligt med mycket rosévin som är Sarahs favorit vin :) Sarah och Anders med familj kom och hälsade på oss på här i sthlm i somras :)
Jag saknar alla i huset, men vi fick träffa några av dem när de gjorde sitt utbyte i Sverige, de var tre månader i Växjö men kom upp till sthlm innan de skulle åka hem.



Johannes hann hälsa på 2 gånger under tiden jag var borta och andra gången han kom åkte vi tillsammans med Olle och Linnea på roadtrip upp till slottet där de spelat in delar av Harry Potter. Sen åkte vi runt i England, vi var i Lake District, Brighton, Black Pool, ute på vischan en natt och fler ställen, kul men lite påfrestande att åka bil alla ihop i en vecka ;)





Sen kom Malin och åkte på roadtrip till Bristol och träffade Jake och hans tjej, de var kul att träffas efter så lång tid, det har ju gått 5 år sen vi var i Australien. Sen åkte vi vidare till Wales. Wales är verkligen vackert, så grönt och fint överallt.





Väl hemma var det bara två snabba veckor sen examen :D Linnea och ja hade en gemensam examenfest hos Johannes pappa. Sen var det bara till att börja jobba.
Och nu har jag jobbar i nästan 6 månader. I början var det väldigt förvirrande och hektiskt. Nu känns det som jag har kommit in lite mer i rutinerna men det är inte alltid lätt. Nästan alla i personalen är toppen och jättehärliga. det finns alltid några som inte är lika trevliga och jobbar lika bra i hop med en, men jag trivs jättebra.


Sen i oktober har även Martin, min gamla klassis, börjat jobba på avdelningen och det är jätteskoj. Vi var på planeringsdagar i Sånga-säby på Ekerö, det var skoj och tur att Martin var med, vi spelade väldigt mycket biljard och åt väldigt mycket :)





Vi köpte vår lägenhet i oktober och fick tillträde nästan på en gång. Allt gick väldigt fort och nu håller vi på och renoverar den. Medan vi (Johannes) renoverar nya lgh bort vi kvar i den lilla gamla. Vi renoverar verkligen allt, det är helt utrivet och äntligen har det vänt och vi har börjat återställa. Förhoppningsvis kan vi flytta in i februari :) Längtar så!

Döden och sånt.

Hade en toppenfredag igår! Gjorde mitt sista praktikpass på 7C på John Radcliffe Hospital. Jag var med min riktiga mentor Heather, henne har jag varit mesta av tiden. Jag har annars vart med Mariamma, inte så bra, Felicity, jättebra, Louise bra, och Rose toppen bra! Det var ett bra pass där jag tog hand om två patienter. Kändes skönt för jag gjorde allt med dom och rapporterade även över till nästa syrra som kom och tog över dem, det har jag bara gjort en gång med en patient när Heather och jag var på 7D. Jag var en gång på 7A för typ två veckor sen, då dog det en man efter att vi hade hållt på med HLR, jag var med och körde kompressioner och inblåsningar. Det var väldigt känslosamt samtidigt som spännande, det var väldigt snuskigt när man kände hur revbenen gick av när man gjorde kompressioner, hua! Tråkigt nog så dog han, läkarna tog beslutet att inte fortsätta med HLRn för det var bättre för patienten att gå bort.
Sen när vi var på 7D gick också en patient bort som vi hade hand om, där var det mer väntat för han hade varit dålig hela dagen och magen var fylld med elak cancer, det som var mest hemskt var att han bara var 56år, usch och många av han syskon var där och var jätteledsna. Det var nära att jag började grina när hans bröder grät. Det kändes som det var mycket död de två veckorna, för en av våra långtidspatienter på 7C gick också bort samma dag.

Det har varit väldigt avlägset det där med döden för mig en så länge, jag har varit med när en har gått bort och tagit hand om patienter som sedan har gått bort innan jag har kommit på mitt nästa pass. Det är en lite konstig känsla och jag vet inte vad jag har tänkt om döden innan. Men under de två veckorna kände insåg jag mer att att det är ett tufft yrke som jag gett mig in i, jag som är så blödig också, hur ska jag klara att vara stark och finnas för anhöriga när jag känner för att gråta. Det måste väl komma med åren tror jag.

Det känns även lite mystiskt, att man ska se så mycket hemskt så att man blir aningen avtrubbad och kan ta saker lite lättare. Jag vill inte tycka att det inte är något big deal att ge hjärt och lugn räddning, jag kan inte tänka mig nu att jag skulle reagera annorlunda från sist. Jag hamnade i lite av en chock och blev väldigt ledsen, det var svårt att uttrycka sig på engelska så jag ringde till J. Han var världens bästa och lyssnade, tröstade och fick mina tankar på andra spår. Efter det pratet vart jag lite förvånad hur bra han faktiskt hade lyssnat. Jag tänkte att han skulle ta lätt på det och kanske inte lyssna så noga, för så kan han göra när vi pratar annars. Jag har nog tvivlat på att han ska vilja lyssna på sånt som händer på sjukan och kanske inte kunna tackla de så bra. Men jag hade fel han var verkligen GULD! Han är bäst mig!

Nog om tråkigheter, nu ska jag på morgonpromenix.

Rastlös

Tänk så jobbigt det kan vara att inte ha något på schemat. Att vara ledig en hel dag utan att behöva göra något speciellt.

Löpningen var ju redan avklarad och ja körde lite mage och rumpa/nedrerygg efteråt.

Vill prata med min Malin men hon jobbade och sen så är det ju så bra väder att man bara vill vara ute.

Det blev till att ströva lite i de 2handbutiker som ligger på gatan utanför. Det är inte klokt att det finns typ 6 el 7 2handbutiker på samma gata. Hitta inget den här gången, sist hittade jag två snygga långa linnen, ett mera fest och de andra mer vardags-skit snygga :)
Så jag gjorde några nödvändiga inköp som russin, socker, schampo, lakrits och äpplen. Tyvärr har dom inte någon saltlakrits, men när vi var i London och hälsade på klassisen Klara som gör sitt utbyte där, gick vi och handlade knäckebröd och saltlakrits på en butik som hette Absolute Swedish :)

Jag vill prata me bästaste killen oxå men han har nått annat för sig just nu så jag får gott vänta till folket har tid att prata med mig.

Det jag ska komma ihåg att gör tills imorn är matlådor till med och L, hon jobbar iof kväll så hon kan greja me mat under dagen om hon vill. Jag kan ju alltid spara min matlåda som jag har inför middagen och köra lite gröt me frukt :)

Oxford Baby!

Tid är en spännande sak, ibland lyckas den bara sega sig fram och man tycker att det aldrig kommer ske nått eller något drygt aldrig kommer att ta slut, medan den iblan bara svischar förbi.

Som tiden här i Oxford, nu har jag varit här i en och en halv månad och inte har jag lyckats uppdatera här en enda gång, aningen dåligt. Det är ju egentligen jätteskönt att skriva av sig, speciellt eftersom det händer så mycket här.

Jag är så stolt över att jag och Linnea springer som rådjur här. Kom tillbaka från en morgonrunda på 10, 43km och hade tiden 57.10 grymt eftersom det vart 5.29min/km och förra veckan när vi sprang vart tiden 1.01h och 5.54min/km vilken förbättring. Kändes väldigt bra eftersom det var jag som bromsade förra gången. När vi kom hit började vi springa tillsammans men sen blev jag sjuk i halsfluss i nästa två veckor gjorde jag ingenting, drygt som bara den. Och L sprang på och jag hade ångest eftersom hon skulle bli så mycket bättre än mig. Men nu är jag tillbaka i gamet och vi ligger ganska lika igen.

Mitt mål är att kunna köra milen på under 50 min det vore guld!

Nu blir det lite styrka :)

Tjing!