Döden och sånt.

Hade en toppenfredag igår! Gjorde mitt sista praktikpass på 7C på John Radcliffe Hospital. Jag var med min riktiga mentor Heather, henne har jag varit mesta av tiden. Jag har annars vart med Mariamma, inte så bra, Felicity, jättebra, Louise bra, och Rose toppen bra! Det var ett bra pass där jag tog hand om två patienter. Kändes skönt för jag gjorde allt med dom och rapporterade även över till nästa syrra som kom och tog över dem, det har jag bara gjort en gång med en patient när Heather och jag var på 7D. Jag var en gång på 7A för typ två veckor sen, då dog det en man efter att vi hade hållt på med HLR, jag var med och körde kompressioner och inblåsningar. Det var väldigt känslosamt samtidigt som spännande, det var väldigt snuskigt när man kände hur revbenen gick av när man gjorde kompressioner, hua! Tråkigt nog så dog han, läkarna tog beslutet att inte fortsätta med HLRn för det var bättre för patienten att gå bort.
Sen när vi var på 7D gick också en patient bort som vi hade hand om, där var det mer väntat för han hade varit dålig hela dagen och magen var fylld med elak cancer, det som var mest hemskt var att han bara var 56år, usch och många av han syskon var där och var jätteledsna. Det var nära att jag började grina när hans bröder grät. Det kändes som det var mycket död de två veckorna, för en av våra långtidspatienter på 7C gick också bort samma dag.

Det har varit väldigt avlägset det där med döden för mig en så länge, jag har varit med när en har gått bort och tagit hand om patienter som sedan har gått bort innan jag har kommit på mitt nästa pass. Det är en lite konstig känsla och jag vet inte vad jag har tänkt om döden innan. Men under de två veckorna kände insåg jag mer att att det är ett tufft yrke som jag gett mig in i, jag som är så blödig också, hur ska jag klara att vara stark och finnas för anhöriga när jag känner för att gråta. Det måste väl komma med åren tror jag.

Det känns även lite mystiskt, att man ska se så mycket hemskt så att man blir aningen avtrubbad och kan ta saker lite lättare. Jag vill inte tycka att det inte är något big deal att ge hjärt och lugn räddning, jag kan inte tänka mig nu att jag skulle reagera annorlunda från sist. Jag hamnade i lite av en chock och blev väldigt ledsen, det var svårt att uttrycka sig på engelska så jag ringde till J. Han var världens bästa och lyssnade, tröstade och fick mina tankar på andra spår. Efter det pratet vart jag lite förvånad hur bra han faktiskt hade lyssnat. Jag tänkte att han skulle ta lätt på det och kanske inte lyssna så noga, för så kan han göra när vi pratar annars. Jag har nog tvivlat på att han ska vilja lyssna på sånt som händer på sjukan och kanske inte kunna tackla de så bra. Men jag hade fel han var verkligen GULD! Han är bäst mig!

Nog om tråkigheter, nu ska jag på morgonpromenix.

Rastlös

Tänk så jobbigt det kan vara att inte ha något på schemat. Att vara ledig en hel dag utan att behöva göra något speciellt.

Löpningen var ju redan avklarad och ja körde lite mage och rumpa/nedrerygg efteråt.

Vill prata med min Malin men hon jobbade och sen så är det ju så bra väder att man bara vill vara ute.

Det blev till att ströva lite i de 2handbutiker som ligger på gatan utanför. Det är inte klokt att det finns typ 6 el 7 2handbutiker på samma gata. Hitta inget den här gången, sist hittade jag två snygga långa linnen, ett mera fest och de andra mer vardags-skit snygga :)
Så jag gjorde några nödvändiga inköp som russin, socker, schampo, lakrits och äpplen. Tyvärr har dom inte någon saltlakrits, men när vi var i London och hälsade på klassisen Klara som gör sitt utbyte där, gick vi och handlade knäckebröd och saltlakrits på en butik som hette Absolute Swedish :)

Jag vill prata me bästaste killen oxå men han har nått annat för sig just nu så jag får gott vänta till folket har tid att prata med mig.

Det jag ska komma ihåg att gör tills imorn är matlådor till med och L, hon jobbar iof kväll så hon kan greja me mat under dagen om hon vill. Jag kan ju alltid spara min matlåda som jag har inför middagen och köra lite gröt me frukt :)

Oxford Baby!

Tid är en spännande sak, ibland lyckas den bara sega sig fram och man tycker att det aldrig kommer ske nått eller något drygt aldrig kommer att ta slut, medan den iblan bara svischar förbi.

Som tiden här i Oxford, nu har jag varit här i en och en halv månad och inte har jag lyckats uppdatera här en enda gång, aningen dåligt. Det är ju egentligen jätteskönt att skriva av sig, speciellt eftersom det händer så mycket här.

Jag är så stolt över att jag och Linnea springer som rådjur här. Kom tillbaka från en morgonrunda på 10, 43km och hade tiden 57.10 grymt eftersom det vart 5.29min/km och förra veckan när vi sprang vart tiden 1.01h och 5.54min/km vilken förbättring. Kändes väldigt bra eftersom det var jag som bromsade förra gången. När vi kom hit började vi springa tillsammans men sen blev jag sjuk i halsfluss i nästa två veckor gjorde jag ingenting, drygt som bara den. Och L sprang på och jag hade ångest eftersom hon skulle bli så mycket bättre än mig. Men nu är jag tillbaka i gamet och vi ligger ganska lika igen.

Mitt mål är att kunna köra milen på under 50 min det vore guld!

Nu blir det lite styrka :)

Tjing!

Skolan el restuppgift?

Ligger just nu och funderar om det är värt att åka till skolan för att slippa göra restuppgifter som jag har sedan DK20. Det fina med att åka till skolan är att jag bara behöver prata om mitt arbete och inte läsa igenom 5 andras och sammanfatta dem. Men är jag hemma och gör det kan jag samtidigt tvätta och ta pauser för att packa inför Oxford, galet att det händer på söndag!!!

Blir nog till att vara hemma då J ska sluta tidigare så vi kan ses så mycket det bara går innan jag åker iväg...snyft.

Sova är nog nästa smarta drag om jag ska få något vettigt gjort imorn ;)

Dagen började sämst

Jaha dagen börjar med att J försover sig och vaknar av min förtidigt ställda klocka. Visst var väl det bra på ett sätt men jag fick vakna ofrivilligt och gå upp och släcka efter honom när han skyndade iväg. Plus att jag inte orkade köra någon styrka utan sov vidare och klev upp lite lagom för att göra frukost:

Havregrynsgröt med blåbär och mjölk

Två rågmackor med ost, skinka och gurka

Sedan skyndade jag mig iväg för att hinna me banan, för jag har lyckats blivit sen fast jag var ute i god tid. Jag får springa och vet att jag måste lubba om banan är i tid. Men framför mig går en brud som ja fattar oxå ska ner till banan men hon går ganska sakta och jag tänker då, jo men den är säkert sen. ACK SÅ FEL hon/jag hade och jag börjar tokkuta för jag vill ju inte komma försent till praktiken, och jag hinner nästan fram, men den åker och vad händer - jo, jag ramlar lite snyggt rakt fram och slår knät en aning, men de värsta är att bruden inte ansträngde sig så det var bara jag som lyckades se ut som ett fån...suck. Vet inte riktigt vad jag ska göra för osmart som jag är har ja inte lagt in nr till VC:n på telefonen så ja kan inte ringa och säga att jag blir sen. Beslutar mig sedan föra att börja gå eftersom de kommer dröja 10 min innan nästa kommer så jag kan lika bra gå till nästa hållplats. Ja kommer med nästa tåg och skyndar mig till praktiken, vart inte allt för sen, skönt!

Dags för hembesök och jag har fått 6 egna små gamlingar som ska ha medicin och diverse annat smått och gott. Det går fint hela vägen fram tills den sista som har ramlat och slagit sig. Jag får ringa efter ambulanstransport och ssk i telefonen är grymt otrevlig och får mig att känna mig sämst i hela världen. Kan knappt hålla gråten tillbaka när jag pratar med min handledare - för jag börjar med största sannorlikhet gråta när jag blir förbannad, kan vara en felkoppling i hjärnan, har läst det någonstans...men inte blir jag klokare eller slutar böla när jag är arg -av att veta det.

Som man kan känna av är jag inte på ett strålande humör idag utan kan nog klassas som en surig bitch. Vill inte riktigt inse vad det handlar om, men jag vet själv varför jag är aggig idag.

Jag är arg på mig själv för att jag inte har någon som helst självdiciplin!

Fast jag märker att vara sur på mig själv är något som biter på mig...och jag kanske inte är ett hopplöst fall, som det känns just nu.

Rapport!

Ville bara informera samtliga om att jag och min bäste skrivar partner fick VG på vår C-uppsats!

Hemma!

Shit va längesen det känns som jag kikade in här...och det är det ju oxå :P Över en månad!

Det var sjukt härligt att komma hem efter en strulig hemresa. Det började med att flyget var 4 timmar försenat och vi missade då vårat anslutande plan från London. Vi kom även jättesent fram till London och ingen var där för att hjälpa oss till hotellet som vi skulle få sova på. Vi irrade runt på flygplatsen och tiden gick, men till slut hamnade vi på hotellet och det blev tjaft med taxisnubbarna och pengar och sen var det snack om lovad frukost som vi inte skulle hinna få eftersom vi skulle iväg igen tidigt på morgonen. Så totalt kanske vi sov två timmar på det där sabla hotellet och det var ju klart inte värt det. Jag hade hellre sovit på flygplatsen eftersom vi hade få ett antal fler timmar att sova då. Men nej, dum som jag var hängde jag på de andra som var fast beslutna att utnyttja hotellet. Visst var vi alla inte inne på den banan, mest A. Men men hem till Sverige kom vi och det blev flygbuss från Arlanda. Hem med tunnelbana och banan, ganska konstig känsla.

Jag trodde att jag skulle få kasta mig i sängen efter en dusch och sova tills J kom hem från jobbet med ICKE. Mitt gull hade tagit ledigt och väntade där hemma med rosor och lagad mat och vin. Snacka om att jag blev överraskad och GLAD. Det var en helt sjuk känsla att komma hem till honom, alla känslor var typ utanpå mig och det var helt underbart att känna så mycket kärlek :) Blev helt klart bästa dagen på längeeee!